Ja, frågan känns väl berättigad, eftersom min utfästelse när jag började blogga igen var att jag skulle göra det mer frekvent än vad jag hade gjort tidigare. Så om någon har några timmar till salu så skulle jag inte tveka att slå till omedelbums. Sisådär några timmar skulle inte sitta fel. Utfästelsen om att jag ska blogga mer än tidigare står förvisso kvar, men det är nog bara att acceptera att tidstjuvar existerar överallt och att det kan bli lite ofrekvent i vissa perioder. So many girls, so little time, som det heter... ;-)
Sedan har ju vädret under den senaste 2 veckors perioden inte direkt inbjudit till att sitta och häcka framför datorn. Och egentligen ska man ju inte klaga, men när temperaturen går över 30 grader, ja, då börjar i alla fall jag tycka att det är mer än nog. Det verkar också som att min termometer här också till viss del ha drabbats av solsting, den visar i skrivande stund 38,7 grader. Det är ju förvisso i solväggen, men det känns ändå lite i häftigaste laget, så några grader svalare kanske man också kan få be om när man är i farten.
Lite smått och gott i övrigt:
Bäst just nu: House of Lords, Dokken, Testament och då pratar vi som vanligt om musik, samt Dafgårds-reklamen, ja, den med Kama Sutra ni vet – och det kommer från en som är allergisk mot reklam... Men just denna tycker jag är underbart skön på ett skruvat sätt, och då syftar jag på barnets kommentarer. Även om det kanske inte har så mycket med matlagning att göra...
I väntans tider: Fotbolls-EM! Bara 4 dagar kvar, nedräkningen har börjat...
I väntans tider #2: Sommar på "bryggan"... (eller hur, boys?).
Förhoppningsvis snart tillbaks igen...
tisdag 3 juni 2008
onsdag 14 maj 2008
P-A-R-T-Y & en mycket trav-lig helg!
Som traditionen bjuder så ägde en av årets allra mest trevliga, eller kanske man egentligen borde säga trav-ligaste, helger rum i helgen som gick med bland annat Oslo Grand Prix på menyn. Det blev inte desto mindre trevligt av att vädergudarna dessutom visade sig från sin allra bästa sida. Fick besök av 2 kamrater från gamla Svedala redan på fredag eftermiddag, eftersom hela trav-ligheten inleddes då för vår del. Egentligen så hade det tjuvstartat redan på torsdag med lunchtrav, men det går ju som bekant inte att vara med på allt, så fredag fick bli vår start på helgens begivenheter. Och det blev ju en riktig smakstart på helgen med en V5:a som satt omgående. Âven om utdelningen inte var den största så blev ju inte stämningen sämre av det. Dessutom bidrog det ju till att finansiera delar av helgens aktiviteter (och drycker är väl bäst att tillägga). Med temperaturer på uppemot 30 grader så krävdes det ju en del för att hålla vätskebalansen i just rätt balans. :-)
När travet väl var över för dagen så var det ögonaböj ner från Bjerke till lägenheten för den sedvanliga "invigningsölen", kall som den var så rann den givetvis ner i strupen som en porlande vårflod. Mumma! Sedan blev det lite fixande av lite krubb, för dagen i form av hämtpizza, vilket satt som ett smäck. Sedan stod givetvis utgång i natten på programmet. Normalt brukar traditionen alltid innebära att vi håller oss till ett och samma ställe, John's, men här bestämde vi oss för att avvika från denna regel. Omväxling brukar förnöja, och gjorde det visserligen också, men det negativa kom ju dagen efter och då syftar jag inte på någon baksmälla, (den lyste med sin frånvaro, tack för det!), utan snarare det faktum att man vaknade upp på morgonen med rejält öronsus till följd av ljudvolymen som tydligen var högre än vad som var njutbart, även om ingen av oss la direkt märke till det där och då. En¨"höjdare", men ändå inte, if you catch my drift. Som väl var släppte det senare under dagen. Det var väl egentligen det enda negativa på hela kvällen och helgen, (även om stället som sagt inte riktigt nådde upp till "John's-klass"), och det är inte så illa pinkat.
Frukosten på lördag smakade verkligen mera, laddad som man var inför dagens V75:a, där en jackpot på 44 millar hägrade. Diskussionen gick friskt runt frukostbordet om spikar, kuskar, garderingar eller "korta" lopp, you name it. Teorier antogs och andra förkastades i bästa Sverker-anda. Men det stannade dock vid det, just en hägring. Som så många gånger torskar man på spikarna. Nu blev det dock ingen hög utdelning med tanke på att det var mest favoriter, men det är klart att lite påfyllning i plånkan tackar man ju aldrig nej till, oavsett om bidraget är stort eller smått. Solen gassade verkligen denna dag och sololjan kom verkligen väl till pass. Spelmässigt var det som sagt inte speciellt mycket att glädja sig över, men när man märkte vartåt det lutade, så var det bara att hålla en låg profil och rikta uppmärksamheten mot söndagen istället. Men dock inte utan det obligatoriska John's-besöket på lördagskvällen, som kort och gott är ett riktigt schysst hak. Innan vi hamnade där blev det dock lite förfest i "Casa del Stenis" med idel drinkar och lite Robert Gustafsson, "Bertil" och "Tony Richardsson" är självklara stämningshöjare på varje förfest. Mnnjjjaaaaa (som Bertil brukar säga)!!!
Med humöret i topp och en hel del gott innanför västen styrde vi dock kosan mot John's. Som leverar - varje gång. Bra musik, en god del klassiker, men också en hel del stycken av modernare snitt, passar i stort sett gemene man och kvinna. Dessutom en bra mix åldersmässigt. Ena kamraten lyckades dessutom hitta en hel del värmningsvinnare, men tyvärr var ju inte dessa spelbara. ;-) Själv hittade jag mina precis innan vi åkte ned, men mer om detta senare. Den här gången slapp vi vara med och stänga stället, vilket faktiskt har hänt - det är dock en helt annan historia. Med andra ord förstår ni säkert att det inte blev så mycket sömn under helgen, men här i landet har man ju helg på måndag, tack för det!
Så kom då söndagen och själva dagen för huvudattraktionen, Oslo Grand Prix, med idel flotta ramlopp, så det var ju egentligen mest att sitta och njuta av den härliga sporten och göra en liten V65:a, vilken även idag resulterade i idel favoritsegrar, förutom själva huvudloppet där en 22-stänkare, L'amiral Mauzun, satte huvudet först efter att ha serverats ett riktigt smörlopp av kusken Tony Le Beller. Denne vann ju Elitloppet förra året och utan att egentligen ha gjort någon speciellt lycklig så långt i år, så visade han nu med eftertryck att han är back in business.
En annan som hade en riktigt bra dag var Goop jr. (Björn alltså) som på nio uppsittningar lyckades kapra åt sig inte mindre än 5 segrar på 9 körda lopp, viket innebar ca. 650.000 lusidorer inkörda, med andra ord en hyfsad dagpenning. Räkna med en provision på 10% samt att ett par av segrarna dessutom ägdes av familjen Goop, så förstår ni att det blev en rätt så lukrativ dag. En mycket strong prestation, helt klart, med tanke på konkurrensen, och det är bara att ta av sig mössan. Dock brände han i huvudloppet med dagens hemmahopp och publikmagnet, Steinlager, som tyvärr felade direkt när bilen gick iväg. Reparerade dock strålande och spurtade in till en fin femteplats, men frågan är om inte det var segern som rök? Sitter med en känsla av det i alla fall. Men även om det är en viss skillnad på 65.000 och 1.500.000, så såg i alla fall hästen riktigt vass ut och här kommer det säkert mera. Revansch i Elitloppet månne? Som jag nämnde så gjorde jag ett lir precis innan vi stack ut på lördagkvällen, 6 kusar, ett par givna vinnare och några platsspel, vilka alla trillade in undan för undan gjorde att helgen spelmässigt slutade i dur för min del. Någon ville bestämt hävda att detta kunde sorteras in under kategorin "fyllespel", men det kan jag lova att det inte var. De allra flesta vet ju som sagt att alkohol & spel inte går ihop. :-)
Av rätt naturliga skäl gick söndag kväll i lugnets tecken, lite sliten som man var efter 2-dagars party, men faktiskt inga andra sviter än som så. Det gick till och med bra att kravla sig upp ur sängen på när telefonen ringde båda samtliga dagar, vilket inte brukar vara min starka sida, speciellt som jag inte tillhör den morgonpigga skaran och dessutom i kombination med sena nätter, så är det normalt sett inte någon god kombination, men alla farhågor var som bortblåsta. Antar att det beror på att man gav blanka tusan i att känna efter om man var trött eller inte, då det helt enkelt var för kul. Kanske får man fortsätta med det tänket. Tål onekligen att funderas på, även om jag nog egentligen är långt ífrån övertygad.
Men det var ändå som sagt inte helt fel med en ledig dag på måndag att softa lite på, blev bland annat en lägenhetsvisning och en hel del tid ute i solskenet. Allt som allt en riktigt lyckad helg i trevligt sällskap. Och därmed är det bara 363 dagar tills det är dags igen, and I can't wait... ;-)
När travet väl var över för dagen så var det ögonaböj ner från Bjerke till lägenheten för den sedvanliga "invigningsölen", kall som den var så rann den givetvis ner i strupen som en porlande vårflod. Mumma! Sedan blev det lite fixande av lite krubb, för dagen i form av hämtpizza, vilket satt som ett smäck. Sedan stod givetvis utgång i natten på programmet. Normalt brukar traditionen alltid innebära att vi håller oss till ett och samma ställe, John's, men här bestämde vi oss för att avvika från denna regel. Omväxling brukar förnöja, och gjorde det visserligen också, men det negativa kom ju dagen efter och då syftar jag inte på någon baksmälla, (den lyste med sin frånvaro, tack för det!), utan snarare det faktum att man vaknade upp på morgonen med rejält öronsus till följd av ljudvolymen som tydligen var högre än vad som var njutbart, även om ingen av oss la direkt märke till det där och då. En¨"höjdare", men ändå inte, if you catch my drift. Som väl var släppte det senare under dagen. Det var väl egentligen det enda negativa på hela kvällen och helgen, (även om stället som sagt inte riktigt nådde upp till "John's-klass"), och det är inte så illa pinkat.
Frukosten på lördag smakade verkligen mera, laddad som man var inför dagens V75:a, där en jackpot på 44 millar hägrade. Diskussionen gick friskt runt frukostbordet om spikar, kuskar, garderingar eller "korta" lopp, you name it. Teorier antogs och andra förkastades i bästa Sverker-anda. Men det stannade dock vid det, just en hägring. Som så många gånger torskar man på spikarna. Nu blev det dock ingen hög utdelning med tanke på att det var mest favoriter, men det är klart att lite påfyllning i plånkan tackar man ju aldrig nej till, oavsett om bidraget är stort eller smått. Solen gassade verkligen denna dag och sololjan kom verkligen väl till pass. Spelmässigt var det som sagt inte speciellt mycket att glädja sig över, men när man märkte vartåt det lutade, så var det bara att hålla en låg profil och rikta uppmärksamheten mot söndagen istället. Men dock inte utan det obligatoriska John's-besöket på lördagskvällen, som kort och gott är ett riktigt schysst hak. Innan vi hamnade där blev det dock lite förfest i "Casa del Stenis" med idel drinkar och lite Robert Gustafsson, "Bertil" och "Tony Richardsson" är självklara stämningshöjare på varje förfest. Mnnjjjaaaaa (som Bertil brukar säga)!!!
Med humöret i topp och en hel del gott innanför västen styrde vi dock kosan mot John's. Som leverar - varje gång. Bra musik, en god del klassiker, men också en hel del stycken av modernare snitt, passar i stort sett gemene man och kvinna. Dessutom en bra mix åldersmässigt. Ena kamraten lyckades dessutom hitta en hel del värmningsvinnare, men tyvärr var ju inte dessa spelbara. ;-) Själv hittade jag mina precis innan vi åkte ned, men mer om detta senare. Den här gången slapp vi vara med och stänga stället, vilket faktiskt har hänt - det är dock en helt annan historia. Med andra ord förstår ni säkert att det inte blev så mycket sömn under helgen, men här i landet har man ju helg på måndag, tack för det!
Så kom då söndagen och själva dagen för huvudattraktionen, Oslo Grand Prix, med idel flotta ramlopp, så det var ju egentligen mest att sitta och njuta av den härliga sporten och göra en liten V65:a, vilken även idag resulterade i idel favoritsegrar, förutom själva huvudloppet där en 22-stänkare, L'amiral Mauzun, satte huvudet först efter att ha serverats ett riktigt smörlopp av kusken Tony Le Beller. Denne vann ju Elitloppet förra året och utan att egentligen ha gjort någon speciellt lycklig så långt i år, så visade han nu med eftertryck att han är back in business.
En annan som hade en riktigt bra dag var Goop jr. (Björn alltså) som på nio uppsittningar lyckades kapra åt sig inte mindre än 5 segrar på 9 körda lopp, viket innebar ca. 650.000 lusidorer inkörda, med andra ord en hyfsad dagpenning. Räkna med en provision på 10% samt att ett par av segrarna dessutom ägdes av familjen Goop, så förstår ni att det blev en rätt så lukrativ dag. En mycket strong prestation, helt klart, med tanke på konkurrensen, och det är bara att ta av sig mössan. Dock brände han i huvudloppet med dagens hemmahopp och publikmagnet, Steinlager, som tyvärr felade direkt när bilen gick iväg. Reparerade dock strålande och spurtade in till en fin femteplats, men frågan är om inte det var segern som rök? Sitter med en känsla av det i alla fall. Men även om det är en viss skillnad på 65.000 och 1.500.000, så såg i alla fall hästen riktigt vass ut och här kommer det säkert mera. Revansch i Elitloppet månne? Som jag nämnde så gjorde jag ett lir precis innan vi stack ut på lördagkvällen, 6 kusar, ett par givna vinnare och några platsspel, vilka alla trillade in undan för undan gjorde att helgen spelmässigt slutade i dur för min del. Någon ville bestämt hävda att detta kunde sorteras in under kategorin "fyllespel", men det kan jag lova att det inte var. De allra flesta vet ju som sagt att alkohol & spel inte går ihop. :-)
Av rätt naturliga skäl gick söndag kväll i lugnets tecken, lite sliten som man var efter 2-dagars party, men faktiskt inga andra sviter än som så. Det gick till och med bra att kravla sig upp ur sängen på när telefonen ringde båda samtliga dagar, vilket inte brukar vara min starka sida, speciellt som jag inte tillhör den morgonpigga skaran och dessutom i kombination med sena nätter, så är det normalt sett inte någon god kombination, men alla farhågor var som bortblåsta. Antar att det beror på att man gav blanka tusan i att känna efter om man var trött eller inte, då det helt enkelt var för kul. Kanske får man fortsätta med det tänket. Tål onekligen att funderas på, även om jag nog egentligen är långt ífrån övertygad.
Men det var ändå som sagt inte helt fel med en ledig dag på måndag att softa lite på, blev bland annat en lägenhetsvisning och en hel del tid ute i solskenet. Allt som allt en riktigt lyckad helg i trevligt sällskap. Och därmed är det bara 363 dagar tills det är dags igen, and I can't wait... ;-)
tisdag 6 maj 2008
På västfronten intet nytt...
Har inte skrivit något på ett litet tag nu, mestadels till stor del beroende på att det inte har hänt någonting speciellt sedan sist. Mesta delen av tiden har gått åt till jobb och sedan har ju vädret gjort sitt till så att man inte direkt sitter inne och spenderar så värst mycket tid vid datorn.
Ang. en viss kritiker till mitt ofrekventa bloggande kan jag bara säga att en annan är ju inte så dansant heller så att man kan skriva om det i var och varannan blogg (eller hur "Geta på berge"!). ;-) När det gäller dans för övrigt så kan jag bara instämma med hr. Ugglas dänga "Dansar aldrig nykter". Eller på sin höjd när ingen ser och luftgitarren möjligtvis gör mig sällskap. Eller under tvång då.
Dock finns det ett ämne som alltid går hem hos mig, och det är ju som bekant musik. Efter att konsertsäsongen har varit tämligen avslagen under några månader så har det nu börjat röra på sig så smått och både på lördagen och gårdagen upptog just denna aktivitet en del av min tid. Lördagen var det Sentrum Scene som gällde. 3 band stod på schemat, ett för mig okänt band, Forever Slave, inledde och det var ingenting som gav mig något bestående minne. Det var standard hårdrock med kvinnovokal som var deras melodi. Både identitets- och idelöst kan man nog enklast sammanfatta det med.
Nästa band på scenen var grekisk-svenska Firewind med gitarrvirtuosen Gus G i spetsen. Det här var något som jag hade sett fram emot, eftersom jag har flertalet av deras skivor och helt klart gillar det jag har hört så långt. Med en ny skiva i bagaget, "The Premonition" så var det givet att denna skulle promoteras en massé. Materialet är dock av riktigt god kvalitet och med synnerligen kompetenta musiker i tillägg till ovan nämnde gitarrist blev det en angenäm upplevelse. Lyftas fram speciellt bör en låt som jag har fastnat vid, nämligen "Mercenary Man", där enbart introt är värt halva cd-priset. Verkligen en melodisk godbit med sköna riff och en effektiv vers, brygga och refräng som biter sig fast i din hjärna och vägrar släppa taget. Detta är mycket tack vare lödet i pipan till sångaren Apollo Papathanasio som emellanåt låter som ung Ronnie James Dio, det hörs om inte annat på "Head up high", även den på deras senaste verk. Väl värt att ta en närmare titt om du gillar din metal välspelad och av hög kvalitet. Med andra ord, spread the word: http://www.youtube.com/watch?v=R2gvQ_9gPDM.
Apropå välspelad och hög kvalitet så passar det även mycket väl in på huvudattraktionen, amerikansk-norska Kamelot. Det är nu tredje gången jag ser dem under en tidsperiod på lite drygt 2 år och för varje gång så har de dragit en allt större publik, så de är på god väg att lägga världen under sina fötter. Och det är inte så svårt att förstå med deras progressiva arrangemang, influenser från olika musikstilar, temposkiften och musikalisk dramaturgi och inlevelse med både kvinno- och manssång. Det är gärna koncept och olika teman eller historier som berättas i deras texter som sedan vävs samman till en intrikat och mångsidig enhet. Den bästa referensen jag kan komma på här är Queensryche. Nu turnerade de med sitt senaste verk, "The Ghost Opera", och jag måste säga att jag har slitit mer med att komma överens med denna cd än dess föregångare, "The Black Halo", som får sägas vara deras riktiga genombrott, mycket tack vare videon till "March of Mephisto" där ingen mindre än den gamle bekantingen Shagrath från Dimmu Borgir gästar, den kan för övrigt beskådas här: http://www.youtube.com/watch?v=K0yYxOV-bRU. Men det brukar å andra sidan vara ett gott tecken för en skiva när det tar tid att komma in i musiken.
Konserten var som vanligt klanderfri, med undantag för de obligatoriska solo-inslagen, vilket man i de allra flesta tillfällen kunde bespara sig, eftersom värdet de tillför är obefintligt. Roy Khan, det norska inslaget, deras utmärkte sångare och frontman hade publiken i sin hand från första till sista tonen och rymtsektionen var det heller inte något att utsätta på. För den som är nyfiken så finns delar av de 2 första låtarna från konserten här: http://www.youtube.com/watch?v=2HdvL6zFBCo. Tyvärr är kvaliteten lite halvknackig, men bättre än ingenting.
En liten kul detalj var att det när det var dags för extranummer så tog Khan in sin 83-årige farfar med dragspel på scenen och de framförde tillsammans en norsk folkvisa, "Danse mi vise, gråte min sang", och fick definitivt en av kvällens varmaste applåder för det. Mer om det kan läsas här: http://www.ostlendingen.no/article/20080505/NYHETER/885400399.
Igår var det dags för en konsert av det betydligt mindre slaget, även om man nog inte kan säga det om bandet i fråga, Gotthard. Dessa schweizare är enormt stora i sitt hemland och av 12 cd-släpp har 11 gått upp på topplistans förstaplats. Den allra första skivan nådde "bara"upp till 5:e plats. Så det är ju inte utan att man undrar vad anledningen är till att de inte är större i utlandet? Jag har faktisk ingen förklaring till varför det förhåller sig på det viset, men misstänker kanske att skivbolag och promotion kan spela en viss betydelse i sammanhanget utan att jag har några belägg för det, men det verkar ju som att saker och ting kan vara på väg att ändra sig och att de nu verkar få lite satsning på USA och andra marknader.
Och det är faktiskt något de förtjänar, för det här är hårdrock, eller kanske hård rock är en bättre beskrivning, med hög partyfaktor och spelglädje och rockfoten hänger verkligen löst. Det är helt säkert så att du har hört någon låt av dem, men inte tänkt på eller vetat att det är just Gotthard. Tänk lite Led Zeppelin, Whitesnake, Bon Jovi (medan de fortfarande var i sin glans dagar) och Dokken och du får en ungefärlig bild av hur deras musik låter. När sedan musiken framfördes live så blev det mer tryck i musiken och ett riktigt röj. Konserten hade ju formatet av en klubbspelning, eftersom den tog plats på Smuget, vilket inte tar in mer än runt 400 personer i den del av lokalen där begivenheten tog plats, så intimiten bidrog verkligen till att skapa hög stämning och göra det till en betydligt bättre konsert än vad jag hade förväntat. Att ljudkvaliteten var bra bidrog självfallet också. Detta verkade även smitta av sig på bandet som verkligen visade spelglädje och bjöd på sig själva. Det här var ju dessutom deras första spelning i Norge, men säkerligen inte den sista.
En av deras låtar, "Lift U Up" har jag för övrigt blivit helt beroende av, här har man verkligen lyckats med att skapa en "anthem" som varje band av självaktning i branschen ska ha. Lyssna själv på: http://www.youtube.com/watch?v=Cg4MTBCIW8A. Jag kan inte annat att tycka att den är äckligt bra med sitt trumgroove och det smittande "WOOHOOOOHHH" och sing-along-refräng som fastnar likt ett tuggummi under din sko och vägrhelt enkelt inte vill lossna.
Men nu får det räcka med både musik och bloggande för idag. Dags för en sväng i friska luften och njuta av den nästan ljumma vårkvällen innan solen försvinner ner för kvällen. Härligt är bara förnamnet, och man vet ju inte hur länge det varar, så lika bra att ta vara på det och fånga varje ögonblick som går att få. Carpe diem med andra ord.
Ang. en viss kritiker till mitt ofrekventa bloggande kan jag bara säga att en annan är ju inte så dansant heller så att man kan skriva om det i var och varannan blogg (eller hur "Geta på berge"!). ;-) När det gäller dans för övrigt så kan jag bara instämma med hr. Ugglas dänga "Dansar aldrig nykter". Eller på sin höjd när ingen ser och luftgitarren möjligtvis gör mig sällskap. Eller under tvång då.
Dock finns det ett ämne som alltid går hem hos mig, och det är ju som bekant musik. Efter att konsertsäsongen har varit tämligen avslagen under några månader så har det nu börjat röra på sig så smått och både på lördagen och gårdagen upptog just denna aktivitet en del av min tid. Lördagen var det Sentrum Scene som gällde. 3 band stod på schemat, ett för mig okänt band, Forever Slave, inledde och det var ingenting som gav mig något bestående minne. Det var standard hårdrock med kvinnovokal som var deras melodi. Både identitets- och idelöst kan man nog enklast sammanfatta det med.
Nästa band på scenen var grekisk-svenska Firewind med gitarrvirtuosen Gus G i spetsen. Det här var något som jag hade sett fram emot, eftersom jag har flertalet av deras skivor och helt klart gillar det jag har hört så långt. Med en ny skiva i bagaget, "The Premonition" så var det givet att denna skulle promoteras en massé. Materialet är dock av riktigt god kvalitet och med synnerligen kompetenta musiker i tillägg till ovan nämnde gitarrist blev det en angenäm upplevelse. Lyftas fram speciellt bör en låt som jag har fastnat vid, nämligen "Mercenary Man", där enbart introt är värt halva cd-priset. Verkligen en melodisk godbit med sköna riff och en effektiv vers, brygga och refräng som biter sig fast i din hjärna och vägrar släppa taget. Detta är mycket tack vare lödet i pipan till sångaren Apollo Papathanasio som emellanåt låter som ung Ronnie James Dio, det hörs om inte annat på "Head up high", även den på deras senaste verk. Väl värt att ta en närmare titt om du gillar din metal välspelad och av hög kvalitet. Med andra ord, spread the word: http://www.youtube.com/watch?v=R2gvQ_9gPDM.
Apropå välspelad och hög kvalitet så passar det även mycket väl in på huvudattraktionen, amerikansk-norska Kamelot. Det är nu tredje gången jag ser dem under en tidsperiod på lite drygt 2 år och för varje gång så har de dragit en allt större publik, så de är på god väg att lägga världen under sina fötter. Och det är inte så svårt att förstå med deras progressiva arrangemang, influenser från olika musikstilar, temposkiften och musikalisk dramaturgi och inlevelse med både kvinno- och manssång. Det är gärna koncept och olika teman eller historier som berättas i deras texter som sedan vävs samman till en intrikat och mångsidig enhet. Den bästa referensen jag kan komma på här är Queensryche. Nu turnerade de med sitt senaste verk, "The Ghost Opera", och jag måste säga att jag har slitit mer med att komma överens med denna cd än dess föregångare, "The Black Halo", som får sägas vara deras riktiga genombrott, mycket tack vare videon till "March of Mephisto" där ingen mindre än den gamle bekantingen Shagrath från Dimmu Borgir gästar, den kan för övrigt beskådas här: http://www.youtube.com/watch?v=K0yYxOV-bRU. Men det brukar å andra sidan vara ett gott tecken för en skiva när det tar tid att komma in i musiken.
Konserten var som vanligt klanderfri, med undantag för de obligatoriska solo-inslagen, vilket man i de allra flesta tillfällen kunde bespara sig, eftersom värdet de tillför är obefintligt. Roy Khan, det norska inslaget, deras utmärkte sångare och frontman hade publiken i sin hand från första till sista tonen och rymtsektionen var det heller inte något att utsätta på. För den som är nyfiken så finns delar av de 2 första låtarna från konserten här: http://www.youtube.com/watch?v=2HdvL6zFBCo. Tyvärr är kvaliteten lite halvknackig, men bättre än ingenting.
En liten kul detalj var att det när det var dags för extranummer så tog Khan in sin 83-årige farfar med dragspel på scenen och de framförde tillsammans en norsk folkvisa, "Danse mi vise, gråte min sang", och fick definitivt en av kvällens varmaste applåder för det. Mer om det kan läsas här: http://www.ostlendingen.no/article/20080505/NYHETER/885400399.
Igår var det dags för en konsert av det betydligt mindre slaget, även om man nog inte kan säga det om bandet i fråga, Gotthard. Dessa schweizare är enormt stora i sitt hemland och av 12 cd-släpp har 11 gått upp på topplistans förstaplats. Den allra första skivan nådde "bara"upp till 5:e plats. Så det är ju inte utan att man undrar vad anledningen är till att de inte är större i utlandet? Jag har faktisk ingen förklaring till varför det förhåller sig på det viset, men misstänker kanske att skivbolag och promotion kan spela en viss betydelse i sammanhanget utan att jag har några belägg för det, men det verkar ju som att saker och ting kan vara på väg att ändra sig och att de nu verkar få lite satsning på USA och andra marknader.
Och det är faktiskt något de förtjänar, för det här är hårdrock, eller kanske hård rock är en bättre beskrivning, med hög partyfaktor och spelglädje och rockfoten hänger verkligen löst. Det är helt säkert så att du har hört någon låt av dem, men inte tänkt på eller vetat att det är just Gotthard. Tänk lite Led Zeppelin, Whitesnake, Bon Jovi (medan de fortfarande var i sin glans dagar) och Dokken och du får en ungefärlig bild av hur deras musik låter. När sedan musiken framfördes live så blev det mer tryck i musiken och ett riktigt röj. Konserten hade ju formatet av en klubbspelning, eftersom den tog plats på Smuget, vilket inte tar in mer än runt 400 personer i den del av lokalen där begivenheten tog plats, så intimiten bidrog verkligen till att skapa hög stämning och göra det till en betydligt bättre konsert än vad jag hade förväntat. Att ljudkvaliteten var bra bidrog självfallet också. Detta verkade även smitta av sig på bandet som verkligen visade spelglädje och bjöd på sig själva. Det här var ju dessutom deras första spelning i Norge, men säkerligen inte den sista.
En av deras låtar, "Lift U Up" har jag för övrigt blivit helt beroende av, här har man verkligen lyckats med att skapa en "anthem" som varje band av självaktning i branschen ska ha. Lyssna själv på: http://www.youtube.com/watch?v=Cg4MTBCIW8A. Jag kan inte annat att tycka att den är äckligt bra med sitt trumgroove och det smittande "WOOHOOOOHHH" och sing-along-refräng som fastnar likt ett tuggummi under din sko och vägrhelt enkelt inte vill lossna.
Men nu får det räcka med både musik och bloggande för idag. Dags för en sväng i friska luften och njuta av den nästan ljumma vårkvällen innan solen försvinner ner för kvällen. Härligt är bara förnamnet, och man vet ju inte hur länge det varar, så lika bra att ta vara på det och fånga varje ögonblick som går att få. Carpe diem med andra ord.
torsdag 24 april 2008
Bostadsbytartankar
Ännu en dag löper så sakta mot sitt slut. Från mitt fönster ser jag just nu solens sista strålar slicka takåsen på höghuset på andra sidan gatan. Det känns nästan lite poetiskt på något vis och en känsla av välbefinnande infinner sig. Mitt i detta, hur motsägelsefullt det än kan låta, så är det vid sådana här tillfällen du lägger märke till saker och ting som du verkligen saknar. Ååhh...om jag åtminstone hade en balkong! Eller åtminstone någon form av uteplats. Och där att kunna bara låta sig vagga till sömns till vindens brus, eller kunna grilla en mör köttbit med ett glas rött till. Eller bara studera omgivningarna och låta tankarna flyta iväg. Då går verkligen tankarna igång på högvarv och skriker ”Lägenhetsbyyte, lägenhetsbyyyyte”. Inte en främmande tanke, och en god sådan. Men lättare sagt än gjort. Speciellt som man är van att bara kunna gå ut och njuta naturens egna lungor sedan barnsben. Utan bekymmer och problem.
Men tanken slutar inte där. Röda varningssignaler blinkar alarmerande, "Pengar". Hmmm...lägenhetsspekulant i en storstad. Inte billigt. Än mindre i Oslo som tillhör en av världens dyraste städer att bo och leva i. Inte blir det speciellt mycket bättre av att bostadsmarknaden till viss del har drabbats av en egen liten subprime-kris på nybyggnation. Lika bra att slå av den tankeströmbrytaren ett tag, lite is i magen. Det ska ju dessutom kännas ”rätt”. Kanske inte riktigt som när man blir kär, men i närheten. Inbillar jag mig åtminstone. Så jag låter de tankarna följa med solen ner och vila. Åtminstone för ett tag till.
Men tanken slutar inte där. Röda varningssignaler blinkar alarmerande, "Pengar". Hmmm...lägenhetsspekulant i en storstad. Inte billigt. Än mindre i Oslo som tillhör en av världens dyraste städer att bo och leva i. Inte blir det speciellt mycket bättre av att bostadsmarknaden till viss del har drabbats av en egen liten subprime-kris på nybyggnation. Lika bra att slå av den tankeströmbrytaren ett tag, lite is i magen. Det ska ju dessutom kännas ”rätt”. Kanske inte riktigt som när man blir kär, men i närheten. Inbillar jag mig åtminstone. Så jag låter de tankarna följa med solen ner och vila. Åtminstone för ett tag till.
söndag 20 april 2008
Comeback i cyber-jyyymden
Då var det dags igen. Efter några månader som jag inte vet om man kalla det ofrivillig frånvaro från bloggandet så har jag för avsikt att ta mig i kragen och försöka göra en mer permanent comeback den här gången.
Våren verkar äntligen ha gjort sitt intåg på våra breddgrader, och det känns ju inte som att det är en dag för sent, man känner sig piggare, gladare, ja, helt enkelt friskare och bättre på alla sätt och vis. Bara att hoppas på att det får stanna kvar under en tid.
Så över till något betydligt tristare och som präglat mediebilden under de senaste veckorna och berört väldigt många människor, nämligen mordet på Engla, vilket känns smått ofattbart, trots att man inte ens är besläktad med eller känner personen ifråga. Men det slår ändå an en sträng i en, och det är en nedstämd sträng som definitivt går i moll. Det som är värt att fundera över är hur känslokall, vrickad och, tillåt mig säga, sjuk en människa kan bli? Hur skulle man t ex reagerat om detta hade drabbat ens eget barn eller någon man känner? Den tanken vågar jag nog inte ens tänka på utan att bli mörkrädd. Det är många frågor och tankar väcks när en sådan tragedi inträffar. Samtidigt känns det viktigt att reflektera över det och inte minst hur den generella samhällsutvecklingen ser ut. Men mer om det vid ett senare tillfälle.
Tänkte avsluta premiär-comeback-inlägget härinne med ett ämne som är ett av mina livselixir, nämligen musik. Ett av mina absoluta favoritbands (Nevermore - som tyvärr aldrig har fått det erkännande de förtjänar) sångare, Warrel Dane, släpper en soloskiva den 28 april. Givetvis är skivan redan beställd, men kunde ju inte hålla mig från att lyssna igenom skivan innan dess, eftersom de finns utlagda på Myspace, http://www.myspace.com/warreldane, i sin helhet.
Hur låter det då? Utan att ta i så att jag går av på mitten, så tycker jag det låter strålande, och jag kan nog redan nu fastslå att det här en av de skivor som kommer att framstå som en av de bättre när året summeras. Med tanke på Warrel Danes karakteristiska röst är det ju omöjligt att inte dra paralleller till just nämnda Nevermore.
Stora likheter finns det helt klart på sina ställen, men materialet här är inte alls lika gitarrdrivet och aggressivt. Fokuset ligger här istället på vokallinjer och melodier jämfört med huvudbandet, men det gör inte det sämre av den anledningen.
Det är känsloladdat, melankoliskt - och vackert. Lyssna t ex på "Let you down", "August", "Brother", "My chosen misery" eller varför inte någon av de båda covers som finns på plattan, den gamla Paul Simon-dängan, "Patterns", (Another reason for Paul Simon to hate metal, som Dane själv uttrycker det), eller Sister of Mercy's "Lucretia my reflection" som framstår som ett riktigt mästerstycke. (Originalet till den senare kan för övrigt skådas här: http://www.youtube.com/watch?v=IuezNswtRfo).
Texterna är också ett stycke för sig själv med mycket personlighet och erfarenheter från livet. Det bör poängteras att det här inte är den mest lättillgängliga musiken, dock mer lättillgänglig än Nevermore, men den som ger det tid och tålamod kommer otvivelaktigt att bli rikligt belönad. Och vi vet ju alla att den som väntar på något gott...
Våren verkar äntligen ha gjort sitt intåg på våra breddgrader, och det känns ju inte som att det är en dag för sent, man känner sig piggare, gladare, ja, helt enkelt friskare och bättre på alla sätt och vis. Bara att hoppas på att det får stanna kvar under en tid.
Så över till något betydligt tristare och som präglat mediebilden under de senaste veckorna och berört väldigt många människor, nämligen mordet på Engla, vilket känns smått ofattbart, trots att man inte ens är besläktad med eller känner personen ifråga. Men det slår ändå an en sträng i en, och det är en nedstämd sträng som definitivt går i moll. Det som är värt att fundera över är hur känslokall, vrickad och, tillåt mig säga, sjuk en människa kan bli? Hur skulle man t ex reagerat om detta hade drabbat ens eget barn eller någon man känner? Den tanken vågar jag nog inte ens tänka på utan att bli mörkrädd. Det är många frågor och tankar väcks när en sådan tragedi inträffar. Samtidigt känns det viktigt att reflektera över det och inte minst hur den generella samhällsutvecklingen ser ut. Men mer om det vid ett senare tillfälle.
Tänkte avsluta premiär-comeback-inlägget härinne med ett ämne som är ett av mina livselixir, nämligen musik. Ett av mina absoluta favoritbands (Nevermore - som tyvärr aldrig har fått det erkännande de förtjänar) sångare, Warrel Dane, släpper en soloskiva den 28 april. Givetvis är skivan redan beställd, men kunde ju inte hålla mig från att lyssna igenom skivan innan dess, eftersom de finns utlagda på Myspace, http://www.myspace.com/warreldane, i sin helhet.
Hur låter det då? Utan att ta i så att jag går av på mitten, så tycker jag det låter strålande, och jag kan nog redan nu fastslå att det här en av de skivor som kommer att framstå som en av de bättre när året summeras. Med tanke på Warrel Danes karakteristiska röst är det ju omöjligt att inte dra paralleller till just nämnda Nevermore.
Stora likheter finns det helt klart på sina ställen, men materialet här är inte alls lika gitarrdrivet och aggressivt. Fokuset ligger här istället på vokallinjer och melodier jämfört med huvudbandet, men det gör inte det sämre av den anledningen.
Det är känsloladdat, melankoliskt - och vackert. Lyssna t ex på "Let you down", "August", "Brother", "My chosen misery" eller varför inte någon av de båda covers som finns på plattan, den gamla Paul Simon-dängan, "Patterns", (Another reason for Paul Simon to hate metal, som Dane själv uttrycker det), eller Sister of Mercy's "Lucretia my reflection" som framstår som ett riktigt mästerstycke. (Originalet till den senare kan för övrigt skådas här: http://www.youtube.com/watch?v=IuezNswtRfo).
Texterna är också ett stycke för sig själv med mycket personlighet och erfarenheter från livet. Det bör poängteras att det här inte är den mest lättillgängliga musiken, dock mer lättillgänglig än Nevermore, men den som ger det tid och tålamod kommer otvivelaktigt att bli rikligt belönad. Och vi vet ju alla att den som väntar på något gott...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)