På västfronten intet nytt...

Har inte skrivit något på ett litet tag nu, mestadels till stor del beroende på att det inte har hänt någonting speciellt sedan sist. Mesta delen av tiden har gått åt till jobb och sedan har ju vädret gjort sitt till så att man inte direkt sitter inne och spenderar så värst mycket tid vid datorn.

Ang. en viss kritiker till mitt ofrekventa bloggande kan jag bara säga att en annan är ju inte så dansant heller så att man kan skriva om det i var och varannan blogg (eller hur "Geta på berge"!). ;-) När det gäller dans för övrigt så kan jag bara instämma med hr. Ugglas dänga "Dansar aldrig nykter". Eller på sin höjd när ingen ser och luftgitarren möjligtvis gör mig sällskap. Eller under tvång då.

Dock finns det ett ämne som alltid går hem hos mig, och det är ju som bekant musik. Efter att konsertsäsongen har varit tämligen avslagen under några månader så har det nu börjat röra på sig så smått och både på lördagen och gårdagen upptog just denna aktivitet en del av min tid. Lördagen var det Sentrum Scene som gällde. 3 band stod på schemat, ett för mig okänt band, Forever Slave, inledde och det var ingenting som gav mig något bestående minne. Det var standard hårdrock med kvinnovokal som var deras melodi. Både identitets- och idelöst kan man nog enklast sammanfatta det med.

Nästa band på scenen var grekisk-svenska Firewind med gitarrvirtuosen Gus G i spetsen. Det här var något som jag hade sett fram emot, eftersom jag har flertalet av deras skivor och helt klart gillar det jag har hört så långt. Med en ny skiva i bagaget, "The Premonition" så var det givet att denna skulle promoteras en massé. Materialet är dock av riktigt god kvalitet och med synnerligen kompetenta musiker i tillägg till ovan nämnde gitarrist blev det en angenäm upplevelse. Lyftas fram speciellt bör en låt som jag har fastnat vid, nämligen "Mercenary Man", där enbart introt är värt halva cd-priset. Verkligen en melodisk godbit med sköna riff och en effektiv vers, brygga och refräng som biter sig fast i din hjärna och vägrar släppa taget. Detta är mycket tack vare lödet i pipan till sångaren Apollo Papathanasio som emellanåt låter som ung Ronnie James Dio, det hörs om inte annat på "Head up high", även den på deras senaste verk. Väl värt att ta en närmare titt om du gillar din metal välspelad och av hög kvalitet. Med andra ord, spread the word: http://www.youtube.com/watch?v=R2gvQ_9gPDM.

Apropå välspelad och hög kvalitet så passar det även mycket väl in på huvudattraktionen, amerikansk-norska Kamelot. Det är nu tredje gången jag ser dem under en tidsperiod på lite drygt 2 år och för varje gång så har de dragit en allt större publik, så de är på god väg att lägga världen under sina fötter. Och det är inte så svårt att förstå med deras progressiva arrangemang, influenser från olika musikstilar, temposkiften och musikalisk dramaturgi och inlevelse med både kvinno- och manssång. Det är gärna koncept och olika teman eller historier som berättas i deras texter som sedan vävs samman till en intrikat och mångsidig enhet. Den bästa referensen jag kan komma på här är Queensryche. Nu turnerade de med sitt senaste verk, "The Ghost Opera", och jag måste säga att jag har slitit mer med att komma överens med denna cd än dess föregångare, "The Black Halo", som får sägas vara deras riktiga genombrott, mycket tack vare videon till "March of Mephisto" där ingen mindre än den gamle bekantingen Shagrath från Dimmu Borgir gästar, den kan för övrigt beskådas här: http://www.youtube.com/watch?v=K0yYxOV-bRU. Men det brukar å andra sidan vara ett gott tecken för en skiva när det tar tid att komma in i musiken.

Konserten var som vanligt klanderfri, med undantag för de obligatoriska solo-inslagen, vilket man i de allra flesta tillfällen kunde bespara sig, eftersom värdet de tillför är obefintligt. Roy Khan, det norska inslaget, deras utmärkte sångare och frontman hade publiken i sin hand från första till sista tonen och rymtsektionen var det heller inte något att utsätta på. För den som är nyfiken så finns delar av de 2 första låtarna från konserten här: http://www.youtube.com/watch?v=2HdvL6zFBCo. Tyvärr är kvaliteten lite halvknackig, men bättre än ingenting.

En liten kul detalj var att det när det var dags för extranummer så tog Khan in sin 83-årige farfar med dragspel på scenen och de framförde tillsammans en norsk folkvisa, "Danse mi vise, gråte min sang", och fick definitivt en av kvällens varmaste applåder för det. Mer om det kan läsas här: http://www.ostlendingen.no/article/20080505/NYHETER/885400399.

Igår var det dags för en konsert av det betydligt mindre slaget, även om man nog inte kan säga det om bandet i fråga, Gotthard. Dessa schweizare är enormt stora i sitt hemland och av 12 cd-släpp har 11 gått upp på topplistans förstaplats. Den allra första skivan nådde "bara"upp till 5:e plats. Så det är ju inte utan att man undrar vad anledningen är till att de inte är större i utlandet? Jag har faktisk ingen förklaring till varför det förhåller sig på det viset, men misstänker kanske att skivbolag och promotion kan spela en viss betydelse i sammanhanget utan att jag har några belägg för det, men det verkar ju som att saker och ting kan vara på väg att ändra sig och att de nu verkar få lite satsning på USA och andra marknader.

Och det är faktiskt något de förtjänar, för det här är hårdrock, eller kanske hård rock är en bättre beskrivning, med hög partyfaktor och spelglädje och rockfoten hänger verkligen löst. Det är helt säkert så att du har hört någon låt av dem, men inte tänkt på eller vetat att det är just Gotthard. Tänk lite Led Zeppelin, Whitesnake, Bon Jovi (medan de fortfarande var i sin glans dagar) och Dokken och du får en ungefärlig bild av hur deras musik låter. När sedan musiken framfördes live så blev det mer tryck i musiken och ett riktigt röj. Konserten hade ju formatet av en klubbspelning, eftersom den tog plats på Smuget, vilket inte tar in mer än runt 400 personer i den del av lokalen där begivenheten tog plats, så intimiten bidrog verkligen till att skapa hög stämning och göra det till en betydligt bättre konsert än vad jag hade förväntat. Att ljudkvaliteten var bra bidrog självfallet också. Detta verkade även smitta av sig på bandet som verkligen visade spelglädje och bjöd på sig själva. Det här var ju dessutom deras första spelning i Norge, men säkerligen inte den sista.

En av deras låtar, "Lift U Up" har jag för övrigt blivit helt beroende av, här har man verkligen lyckats med att skapa en "anthem" som varje band av självaktning i branschen ska ha. Lyssna själv på: http://www.youtube.com/watch?v=Cg4MTBCIW8A. Jag kan inte annat att tycka att den är äckligt bra med sitt trumgroove och det smittande "WOOHOOOOHHH" och sing-along-refräng som fastnar likt ett tuggummi under din sko och vägrhelt enkelt inte vill lossna.

Men nu får det räcka med både musik och bloggande för idag. Dags för en sväng i friska luften och njuta av den nästan ljumma vårkvällen innan solen försvinner ner för kvällen. Härligt är bara förnamnet, och man vet ju inte hur länge det varar, så lika bra att ta vara på det och fånga varje ögonblick som går att få. Carpe diem med andra ord.