Comeback i cyber-jyyymden

Då var det dags igen. Efter några månader som jag inte vet om man kalla det ofrivillig frånvaro från bloggandet så har jag för avsikt att ta mig i kragen och försöka göra en mer permanent comeback den här gången.

Våren verkar äntligen ha gjort sitt intåg på våra breddgrader, och det känns ju inte som att det är en dag för sent, man känner sig piggare, gladare, ja, helt enkelt friskare och bättre på alla sätt och vis. Bara att hoppas på att det får stanna kvar under en tid.

Så över till något betydligt tristare och som präglat mediebilden under de senaste veckorna och berört väldigt många människor, nämligen mordet på Engla, vilket känns smått ofattbart, trots att man inte ens är besläktad med eller känner personen ifråga. Men det slår ändå an en sträng i en, och det är en nedstämd sträng som definitivt går i moll. Det som är värt att fundera över är hur känslokall, vrickad och, tillåt mig säga, sjuk en människa kan bli? Hur skulle man t ex reagerat om detta hade drabbat ens eget barn eller någon man känner? Den tanken vågar jag nog inte ens tänka på utan att bli mörkrädd. Det är många frågor och tankar väcks när en sådan tragedi inträffar. Samtidigt känns det viktigt att reflektera över det och inte minst hur den generella samhällsutvecklingen ser ut. Men mer om det vid ett senare tillfälle.

Tänkte avsluta premiär-comeback-inlägget härinne med ett ämne som är ett av mina livselixir, nämligen musik. Ett av mina absoluta favoritbands (Nevermore - som tyvärr aldrig har fått det erkännande de förtjänar) sångare, Warrel Dane, släpper en soloskiva den 28 april. Givetvis är skivan redan beställd, men kunde ju inte hålla mig från att lyssna igenom skivan innan dess, eftersom de finns utlagda på Myspace, http://www.myspace.com/warreldane, i sin helhet.

Hur låter det då? Utan att ta i så att jag går av på mitten, så tycker jag det låter strålande, och jag kan nog redan nu fastslå att det här en av de skivor som kommer att framstå som en av de bättre när året summeras. Med tanke på Warrel Danes karakteristiska röst är det ju omöjligt att inte dra paralleller till just nämnda Nevermore.

Stora likheter finns det helt klart på sina ställen, men materialet här är inte alls lika gitarrdrivet och aggressivt. Fokuset ligger här istället på vokallinjer och melodier jämfört med huvudbandet, men det gör inte det sämre av den anledningen.

Det är känsloladdat, melankoliskt - och vackert. Lyssna t ex på "Let you down", "August", "Brother", "My chosen misery" eller varför inte någon av de båda covers som finns på plattan, den gamla Paul Simon-dängan, "Patterns", (Another reason for Paul Simon to hate metal, som Dane själv uttrycker det), eller Sister of Mercy's "Lucretia my reflection" som framstår som ett riktigt mästerstycke. (Originalet till den senare kan för övrigt skådas här: http://www.youtube.com/watch?v=IuezNswtRfo).

Texterna är också ett stycke för sig själv med mycket personlighet och erfarenheter från livet. Det bör poängteras att det här inte är den mest lättillgängliga musiken, dock mer lättillgänglig än Nevermore, men den som ger det tid och tålamod kommer otvivelaktigt att bli rikligt belönad. Och vi vet ju alla att den som väntar på något gott...